De är så svårt att undvika, att falla ner i det svarta hålet som bara växer sig större och större. Att sitta och ha ont i benet, stora problem på hjärnan, och svar som måste finnas. Att sitr´ta här och tycka synd om migsjälv, vilket bara gör mig mer irriterad för jag vill vara stark. Det finns så många som har det så mycket värre än mig, så varför har jag någon rätt att va egoistisk och sitta och tänka på hur jobbigt mitt liv är!?
Just nu krävs det så otroligt lite för att jag ska trilla ner i hålet. Det gick dåligt med Hästen idag och mamma blev irriterad när jag inte kunde göra rätt och bara ramlade av. Tårarna började spruta och andningen blev bara hyperventilering. Jag gjorde mitt bästa för att trycka tillbaka gråten och andas normalt. Det fungerade bara halvt vilket bara gjorde mamma mer irriterad.
Jag blir så arg när det blir så. Varför ska jag vara så svag. Varför kan inte jag vara som alla andra!?
Men jag har ju varit här förr. Suttit med tankarna på vapnet under sängen och funderat. Men nej. Det är egoistiskt, och egoistisk är jag, men inte tillräckligt mycket för att göra något sånt.
Nu är jag här igen, faller i det svarta hålet, kämpar för att klättra upp och känner mig så svag. Jag hatar att vara svag, och jag blir irriterad när andra är det, vilket gör mig mycket mer irriterad när jag är det. Alla problem, som knappt är problem utan småsaker som byggts på med åren, flyger över mig och försöker nocka mig med all sin kraft. Jag försöker hålla tillbaka tårarna som bara kämpar för att få rinna, och jag känner mig så motarbetad.
Släpper jag koncentrationen och garden för en sekund så är det över mig, men jag har blivit starkare, jag klarar av att stoppa det innan det helt brutit ut.
Jag vet att något måste göras, men jag klarar inte av att ta tag i det. skulle jag försöka prata om det skulle allt skjuta rakt över mig och jag skulle aldrig kunna bli migsjälv igen. Nä, jag ska bara bita ihop tills det släpper... Det har ju funkat förut. Måste bara se till att inte släppa koncentartionen på annat.......