Stackars Ylva, hon har hemska ledare!

Egentligen tror jag hon tycker om oss, men ibland tycker jag lite synd om henne.

Igår på cirkusen fick hon träna bakåtvolter när alla andra körde styrka (lite terapi för henne sen jag och Danne fick den "brilljanta" iden att slänga runt henne utan att hon var beredd)

De hade varit styrelsemöte så några föräldrar hängde i dörröppningen och tittade när vi tvingade deras barn att göra armhävning efter armhävning..

(kan tillägga att mina barn börjar bli för starka för "valiga" armhävningar, så nu gör de "fall-armhävningar)

Ylva pressar sig själv att hoppa baklänges gång på gång, jag och Danne står beredda för den sekund hon kommer hoppa för att volta.

Plötsligt blir det kolsvart i hallen,

ett kort skrik hörs,

lamporna tänds igen och en förälder skrattar lite nervöst..

Jag tittar ner på Ylva, och ser att hennes ögon börjar fyllas av tårar.

-"Jag trodde jag dog!"

Jag kan inte hålla mig, utan brister ut i gapskratt.

Danne undra vad som hände och medas Ylva sitter och ser förskräckt ut lyckas jag få fram "hon trodde hon dog!"

Han började också skratta.

Där står vi, två snälla ledare och gapskrattar åt vårat gråtade barn..

Stackars liten! =P

När Helle var ledare, då var vi snälla..

(Men Helle, jag gissar att du har de jättebra, men tänkte bara säga (innan du börjar oroa dig) att hon hoppade nästan!) =D

Haha, alltså det fanns nog de som skulle säga att vi var stränga ledare. Hoppas att du gav henne en kram sedan, hälsa från mig och säg att hon gör det sjukt bra och att hon ska fortsätta kämpa.

Jag har det bra, är sjukt trött, har fortfarande jetlag.